cammie

Igår var en "det blir vad man gör det till"-dag. Och jag kände att jag faktiskt lyckades vända det till det bättre. Att inte falla in i skalet och muttra. Haha nää men att faktiskt göra något vettigt av dagen. Efter det att jag hade spenderat x antal timmar i årsta åkte jag in till stan och träffade Sofie från jobbet. Roligt hade vi! Pratade om allt som hade hänt oss och det som vi vill ska hända oss. Spanade på alla människor som gick och satt bredvid. Allt o ingenting hände och där satt vi mitt bland götgatsrushen en fredagseftermiddag i 2 timmar. Tiden flög förbi utan att vi riktigt la märke till det och är det inte så man borde göra alla dagar på året. Bara vara. Det kan va nyttigt ibland, låta världen kontrollera dig och inte ständigt känna stressen om att man måste kontrollera den.

Vid 5 tiden åkte jag hem och färgade sambons hår. Det vart lyckat tyckte vi båda trots att förresultatet verkade ovisst, haha. Sen gick vi ner och la in tvätten i tvättstugen i källaren, och sen upp för att köpa pizza till matchen. Och vilken match det blev......massa blandade känslor, prat, skratt och (nära) gråt. Igår var den här matchen i allas hjärtan och idag har den klättrat upp till allas tungor. Nästan alla kommer prata om matchen idag, hur det blev, varför det blev som det blev, hur man kunde förhindra resultatet, hur man kunde förbättra, hur o varför vi förlorade...ja mycket prat. Det är det vi kommer göra, prata, fram tills dess att vi får chansen igen och då pratar vi igen hur vi kan göra annorlunda från gårdagens match så inte historia upprepas. För det är det vi alltid gör, vi omedvetet (och medvetet) hoppas på att det ska bli bättre, vi vill alltid se det bästa resultat uppstå. Vi vill inte vara besvikna och prata om de förgångna, vi vill le och prata om nuet. Vi vill kämpa och få det vi söker. Så kämpa på Sverige, vår tid kommer! Vi har bara snubblat och skadat oss, och nu väntar vi på hästen med sadeln som vi ska sätta oss på och rida ut i gryningen ännu en gång.